Kleiner Liebling

Jag vet att det bara är mina närmsta sörjande som läser denna blogg, så den blir ju lite censurerad då tyvärr. Jag vet också att det inte är särskilt kul att läsa en blogg där skribenten bara gnäller och mår dåligt, men det är väldigt svårt att skriva hur underbart livet är när det bara är trist och tråkigt och meningslöst. Jag försöker tänka positivt, att jag iaf inte har AIDS, bor på gatan och har 10 syfilissmittade barn, men det hjälper inte riktigt.

Jag har en bra lägenhet, en tjatig katt, massor med prylar och möbler, pengar på kontot och mat i kylen, kläder och smink i överflöd. Dessutom har jag en pojkvän, tråkigt nog bor han i Tyskland men vad gör det! Lite kärlek en gång i månaden är ju mer än vad Ensamma Emma och Tråkiga Torsten får!!

Tråkigt nog lever jag i en värld där lycka inte längre räknas i saker. Det räknas i antalet vänner, antalet upplevelser och antalet svensson-moments. Och både mamma och pappa bara tjatar och tjatar om att söka jobb och vara aktiv och woooho. Livet är sååååååååå enkelt.

Facebook tex, finns det nåt mer deprimerande? Känner knappt någon att lägga till. Och arbetsförmedlingens hemsida, hur gör folk som hittar jobb? Det känns som om jag är för gammal för att ta vilket skitjobb som helst bara för att försörja mig. Jag behöver hitta det där jobbet som jag trivs och stannar på - som är rätt för just mig. Alla säger åt mig att det kommer men när? Är jag så värdelös att jag inte är värd nånting för någon alls?

Jag vet att jag är smart, lär mig fort och kan väldigt mycket, men uppenbarligen räknas jag inte. Jag är bara glad att jag inte har en familj att försörja också och att det är smink och inte knark jag konsumerar. Alla, från mamma och pappa till mina vänner värderar mig i om jag har ett jobb eller inte.

Blir så jävla trött på att må dåligt och behandlad som en mindre vetande.