Brev till min mamma
Ett brev till min mamma, skrivet 2008-02-29 kl 04:40.
---
Livet är verkligen s-k-i-t just nu. En stor, rinnande, varm, gråbrun sörja av äcklig skit. Jag är så trött på att ha så förbannat dålig ekonomi, på att jobba på ett skitjobb tillsammans med urvackra 20-åringar med framtiden som jag borde ha haft, på att ha räkningar och skulder och en pojkvän i ett annat land och en jävla styvmamma som skäller ut mig för att jag är deprimerad och ångest som gör att jag gråter inför pappa - trots att jag har alla fyra lemmar och tak över huvudet, trött och förbannad över att ingen kan ge mig en chans att visa att jag är värd nånting, ledsen över att den bästa tiden av mitt liv tillbringas ensam, barnlös och utan att festa tillsammans med 20 av mina närmaste känner som alla älskar mig och stöttar mig i alla väder, jag är så jävla knäckt över att min dröm aldrig infriar sig. Jag hatar att jag måste tigga pengar av min mamma när jag passerat 30 och jag gråter av smärta för att jag sitter uppe 20 i 4 på natten av ren ångest över att jag mår så här.
Kort sagt: pengarna jag tvingas tigga av dig räcker inte. Jag har 7900 på banken, men 8500 som dras på måndag. Dessutom har jag inget bröd att äta hemma (fast mat i frysen iaf) och jag har dessutom tandläkaren på måndag.
Mamma, har jag ingen rätt att må dåligt? Måste jag vara glad och fortsätta kämpa bara för att så är det?
ps. Dessutom har jag inget tryck i vattnet. Men det är ju iofs inte mitt problem/fel.
---
Livet är verkligen s-k-i-t just nu. En stor, rinnande, varm, gråbrun sörja av äcklig skit. Jag är så trött på att ha så förbannat dålig ekonomi, på att jobba på ett skitjobb tillsammans med urvackra 20-åringar med framtiden som jag borde ha haft, på att ha räkningar och skulder och en pojkvän i ett annat land och en jävla styvmamma som skäller ut mig för att jag är deprimerad och ångest som gör att jag gråter inför pappa - trots att jag har alla fyra lemmar och tak över huvudet, trött och förbannad över att ingen kan ge mig en chans att visa att jag är värd nånting, ledsen över att den bästa tiden av mitt liv tillbringas ensam, barnlös och utan att festa tillsammans med 20 av mina närmaste känner som alla älskar mig och stöttar mig i alla väder, jag är så jävla knäckt över att min dröm aldrig infriar sig. Jag hatar att jag måste tigga pengar av min mamma när jag passerat 30 och jag gråter av smärta för att jag sitter uppe 20 i 4 på natten av ren ångest över att jag mår så här.
Kort sagt: pengarna jag tvingas tigga av dig räcker inte. Jag har 7900 på banken, men 8500 som dras på måndag. Dessutom har jag inget bröd att äta hemma (fast mat i frysen iaf) och jag har dessutom tandläkaren på måndag.
Mamma, har jag ingen rätt att må dåligt? Måste jag vara glad och fortsätta kämpa bara för att så är det?
ps. Dessutom har jag inget tryck i vattnet. Men det är ju iofs inte mitt problem/fel.
Kommentarer
Postat av: Marika Karin Matilda
Oj. :/ Vi hoppas att allt blir bättre snart! Du låter inte allt för lycklig! Stå på dig bruden! Kram /LivingLA!
Trackback
